​Att få se kyrkogården full av människor idag berörde mig. Det är så sällan svenskar GEMENSAMT utför en "rit". Oberoende av hur mycket eller lite man tror på Gud (eller har någon annan gemensam nämnare), så var det idag MÅNGA som besökte kyrkogården för att minnas och tända ett ljus. I stillhet. 

Ibland samlas vi över gränserna för att demonstrera, dansa runt midsommarstången, se en idrott utövas eller lyssna på musik, men idag var det ett meditativt lugn. Vi alla som var där saknade någon... och luften var full av tyst respekt för varandra och för varandras olika, men liknande erfarenheter. En förlust. En sorg. 

Vi som var där var inte ute efter ett rus... utan ett djup... och vi gav oss själva en outtalad tillåtelse att stanna upp en stund och känna in... vår saknad.

Det är inte fel att fly från ett krigsinferno för att rädda sina barn och sin framtid. Jag hade gjort samma sak. Däremot anser jag att det är fel att inte ta emot dem med kärlek och välkomna dem med trygghet. Varför skulle "vi" ha mer rätt till att leva i harmoni och ro än "de"? (Jag ogillar verkligen hela vi-och-de-snacket.)

När du ser "flyktingar" eller "uteliggare" - vad ser du? Ser du smutsen och besväret eller ser du personer? De är ju människor med samma värde som din vän och din släkting. Kan du se att de kanske har valt sin situation precis lika lite som du har valt att få leva under lugnare förhållanden? Personen kanske inte kan ditt språk eller beter sig som du är van vid, men skulle det ge dig rätt till att ignorera eller till och med vara ohövlig mot henne eller honom?

Läste nyss en text och citerar nedan några ord, som brände sig kvar i min tanke, av (en för mig okänd) Lennart Fernström:

"Vi har ingen flyktingkris i Sverige, däremot har vi en mottagarkris..."

Han syftade på hemska hatbrott, men också på en allmän opinion som under en månad svängt från att välkomna flyktingar till att kritiskt undra om detta skulle förstöra Sverige?

Är du en del av den mottagarkris vi har i Sverige? Hur väljer du till exempel dina ord vid fikabordet på jobbet? Hur många vänner har du, eller hur ofta pratar du ens med någon, av annan kultur än din egen? Glöm inte att du - och jag - är en del av en levande miljö, som formas av... oss själva. Även om du och jag inte skulle bränna ner en flyktingförläggning, så får vi alla akta vår tunga och tänka på hur vi handlar, så vi inte göder de som inte har samma moraliska gräns som vi har.

Mina slutord får idag bli: Vårda det "mynt" du fått dig givet så att det växer... och låt samtidigt generositet vara ditt kännetecken. Ge av ditt engagemang, din tid och ditt materiella till de som behöver det utifrån din förmåga och möjlighet.

Ja, inte blir det många blogginlägg nuförtiden - håller på med annat - men idag skapade jag en ny sida "Retro" här på hemsidan.

För jag inser att jag blivit mycket retro... har alltid tyckt om att plocka in äldre saker i vårt hem och just nu så fångar 50-60-70-talet mitt fokus. Kolla gärna in sidan genom att klicka på länken här bredvid i menyn :-)

Såg ett debattinlägg om att det finns de som hävdar flyktingarna ska hjälpas på plats i Syrien och motsvaret, som innehöll en bild, om hur det egentligen ser ut vid deras hem. 

Jag tror inte många har fattat hur det verkligen är på plats. 

Visst ska vi hjälpa folk i deras hemländer runt om i världen, men nu handlar det om att ALLT är förstört i ett krig, som ännu rasar för fullt.

Jag vill dela en bild, som är otroligt stark då man tar in att den inte är konstruerad. Det är inget döende barn eller blödande huvud... det är människor som står i kö för mat. Fotot är taget för 1,5 år sedan... vad visste jag då om deras situation? Och inte har det blivit bättre...

... därför rekommenderar jag dig att göra som jag gjorde... googla på "Syrien krig" och välj bilder.

Bild och bildtext hämtat från http://www.globalis.se/Konflikter/Syrien

... objektet kommer till dig OCH du har kameran i handen!

Känslan i kroppen då något faktiskt blir som man önskade... och leendet som sprider sig på läpparna... ja, man får faktiskt känna sig stolt! Glöm inte det! 

(Det här är riktigt stora ännu fuktiga ljusstakar - tänkte för utomhusbruk - av lampskärmar nedstuckna i finbetong i krukor. Då betongen brunnit minst två dygn knackar jag sönder krukorna med en hammare i en plastpåse på en kudde. Jag vill ofta att just skörheten och/eller mjukheten ska möta det ruffiga.)

Såg ett par grannflickor leka med såpbubblor... de försökte fånga dem och var helt fokuserade på bubblorna så de sprang över vår tomt. Jag log. Älskar se barn leka och uppleva saker och jag vet att de inte brukar gena där av lathet eller nonchalans. De hade bara kul! 

Jag grabbade tag i kameran och gick ut och frågade ifall jag fick försöka fånga bubblorna på bild? Javisst, svarade de, och fortsatte sin harmoniska och avslappnade lek medan jag satte mig på gatukanten. Vi skrattade tillsammans då jag föll bakåt när jag försökte följa en bubbla med kameran över mitt huvud.

Då kände jag en så stor tacksamhet inom mig! Tänk att få bo så här, att barnen får leka i frihet, att de får känna trygghet med grannarna och att vi kan skratta tillsammans... det är att vara rik! Så borde alla barn få växa upp.

Det här med konst... är en personlig upplevelse. 

Fotot ovan tog jag härom dagen i min trädgård. Jag satt med min kamera och SÅG. Jag såg blomman, humlan och samspelet. Jag uppfattade det mycket vackert och i sådana lägen tackar jag konstnären för allt fantastiskt njutbart vi har omkring oss i naturen. Några grannar gick förbi mig då jag halvlåg på asfaltsgången och försökte komma nära den vackra humlan. Det måste sett roligt ut, men de börjar lära känna mig vid det här laget och vet att sådär kan en normal Jenny se ut.

Sen sitter jag en stund vid datorn - som ett barn på julafton - för att få se vad jag fått eller snarare lyckats fångat med kameran. Och denna gång hade jag lyckats särskilt bra med tre bilder av cirka femtio. Jag tycker fotot ovan är vackert. Jag fascineras av detaljerna och samspelet. Naturvetaren i mig går igång, men även mina färg- och formsinnen.

En fin bild eller form får mig att stanna upp. Tänka till och reflektera.

Alla fungerar inte som mig då de ser denna humla på blomman. Det vet jag. Något som fångar min blick glider omärkbart förbi en annan. Min man kan visa "jättefina" stereoprylar för mig, men tyvärr ser jag inte skönheten i dem på samma sätt som han gör och vise versa så kan jag visa en läcker blomma för honom och han bara nickar artigt tillbaka.

Men den person som inte ser skönhet i något alls, är för stressad för att stanna upp eller bara inte bryr sig om att lägga märke till sin omgivning... den personen har troligtvis en mycket torr period i livet... och behöver medvetet stanna upp för att ta en drickapaus. (Jag har själv varit där.)

Jag tycker om att dela mina foton och annat jag skapat mer er, men det finns alltid en risk med att dela bitar av sin innersta; saker som jag upplevt vackert. För dina granskande ögon kanske inte alls uppskattar det och du kanske väljer att säga det till mig, men om jag kan förgylla någons vardag med lite ögon- eller tankegodis så får det vara värt risken. 

Njut nu av dagen och "drick" med ögonen!

Hemma efter två ljuvliga på Åland! Inte visste jag att vi hade en sådan guldklimp så nära oss! Vi firade vår tjugoåriga bröllopsdag med två strosande dagar I Mariehamn...
... plötsligt fick jag syn på en trädgård utan hus. Det var en park, som var anlagd som en trädgård och man var välkommen in. Dit gick jag medan Andreas satt och läste och bara var... kameran och jag och nuet.