Sverige har mottagarproblem!

Det är inte fel att fly från ett krigsinferno för att rädda sina barn och sin framtid. Jag hade gjort samma sak. Däremot anser jag att det är fel att inte ta emot dem med kärlek och välkomna dem med trygghet. Varför skulle "vi" ha mer rätt till att leva i harmoni och ro än "de"? (Jag ogillar verkligen hela vi-och-de-snacket.)

När du ser "flyktingar" eller "uteliggare" - vad ser du? Ser du smutsen och besväret eller ser du personer? De är ju människor med samma värde som din vän och din släkting. Kan du se att de kanske har valt sin situation precis lika lite som du har valt att få leva under lugnare förhållanden? Personen kanske inte kan ditt språk eller beter sig som du är van vid, men skulle det ge dig rätt till att ignorera eller till och med vara ohövlig mot henne eller honom?

Läste nyss en text och citerar nedan några ord, som brände sig kvar i min tanke, av (en för mig okänd) Lennart Fernström:

"Vi har ingen flyktingkris i Sverige, däremot har vi en mottagarkris..."

Han syftade på hemska hatbrott, men också på en allmän opinion som under en månad svängt från att välkomna flyktingar till att kritiskt undra om detta skulle förstöra Sverige?

Är du en del av den mottagarkris vi har i Sverige? Hur väljer du till exempel dina ord vid fikabordet på jobbet? Hur många vänner har du, eller hur ofta pratar du ens med någon, av annan kultur än din egen? Glöm inte att du - och jag - är en del av en levande miljö, som formas av... oss själva. Även om du och jag inte skulle bränna ner en flyktingförläggning, så får vi alla akta vår tunga och tänka på hur vi handlar, så vi inte göder de som inte har samma moraliska gräns som vi har.

Mina slutord får idag bli: Vårda det "mynt" du fått dig givet så att det växer... och låt samtidigt generositet vara ditt kännetecken. Ge av ditt engagemang, din tid och ditt materiella till de som behöver det utifrån din förmåga och möjlighet.