... objektet kommer till dig OCH du har kameran i handen!

Känslan i kroppen då något faktiskt blir som man önskade... och leendet som sprider sig på läpparna... ja, man får faktiskt känna sig stolt! Glöm inte det! 

(Det här är riktigt stora ännu fuktiga ljusstakar - tänkte för utomhusbruk - av lampskärmar nedstuckna i finbetong i krukor. Då betongen brunnit minst två dygn knackar jag sönder krukorna med en hammare i en plastpåse på en kudde. Jag vill ofta att just skörheten och/eller mjukheten ska möta det ruffiga.)

Såg ett par grannflickor leka med såpbubblor... de försökte fånga dem och var helt fokuserade på bubblorna så de sprang över vår tomt. Jag log. Älskar se barn leka och uppleva saker och jag vet att de inte brukar gena där av lathet eller nonchalans. De hade bara kul! 

Jag grabbade tag i kameran och gick ut och frågade ifall jag fick försöka fånga bubblorna på bild? Javisst, svarade de, och fortsatte sin harmoniska och avslappnade lek medan jag satte mig på gatukanten. Vi skrattade tillsammans då jag föll bakåt när jag försökte följa en bubbla med kameran över mitt huvud.

Då kände jag en så stor tacksamhet inom mig! Tänk att få bo så här, att barnen får leka i frihet, att de får känna trygghet med grannarna och att vi kan skratta tillsammans... det är att vara rik! Så borde alla barn få växa upp.