Ofta rusar vi framåt och betar av sak efter sak. Alltid någon ny uppgift att göra och pauserna få och korta. Precis som om vi springer ett orienteringslopp, som aldrig tar slut. Men det är viktigt att sätta upp mål (eller om du vill kalla det delmål) och planera in vila därefter. Man behöver få känna sig klar och man behöver få återhämta sig. Annars kraschar man och kroppen kräver vila vare sig man vill det eller inte.

Idag är jag i mål efter en intensiv termin. Jag har börjat studera, reflekterat mycket över mig själv (och min familj) i nuet och framtiden, gett ut min första bok och med nöd och näppe fixat julklappar och ett julmysigt hem. Jag är trött, men har lyckats ro saker i hamn, och jag är nöjd. (Good enough!)

Efter ett lopp krävs vila och återhämtning och det är nu det svåra kommer! Att ge sig den möjligheten! För på ett sätt så kan det vara svårare än att fortsätta gå på. För min egen del så hoppas jag nu att loppet inte var för långt och återhämtningstiden kommer räcka. Tyvärr kan jag inte göra något åt tiden, men jag får istället göra något åt innehållet och det tänker jag medvetet satsa på dessa mellandagar! Tänka kvalitet och "vad ger mig påfyllnad?"!

Här och nu.

Funderar djupt över ordet "rannsakan" eller "självrannsakan". Jag tror nämligen att det ofta är vettigt att rannsaka sig själv... att fundera över hur och varför man sagt eller gjort något.

Vad ligger bakom mitt handlande? Vilket är mitt uppsåt? Vad uppnådde jag? Ångrar jag något? Är jag nöjd över något?

Men när det tänket övergår i grubbleri eller hård självkritik så är det inte sund rannsakan längre. Sådana tankebanor bär inte god frukt. Ett från början litet misstag kan istället för att leda till utveckling leda till att man hämmas i framtida handling.

Jag tror istället att rannsakan ska leda till - likt formativ bedömning - lärdomar och positiv utveckling. Men hur hindrar man sig från att kritisera sig själv för hårt?

Ett sätt kan vara att bolla sitt handlande med andra personer, men då gäller det att välja med omsorg..

Vi gör alla fel och misstag och det behöver vi förstå - även om det är inte samma sak som att det är okej - men vi måste kunna ge både oss själva och bemöta andra med en acceptans att saker kan bli fel.

Man kan både be om och ge förlåtelse då det behövs och man kan alltid lära sig något inför framtida liknande händelser.

Då har rannsakan fungerat på bästa sätt.