Funderar djupt över ordet "rannsakan" eller "självrannsakan". Jag tror nämligen att det ofta är vettigt att rannsaka sig själv... att fundera över hur och varför man sagt eller gjort något.
Vad ligger bakom mitt handlande? Vilket är mitt uppsåt? Vad uppnådde jag? Ångrar jag något? Är jag nöjd över något?
Men när det tänket övergår i grubbleri eller hård självkritik så är det inte sund rannsakan längre. Sådana tankebanor bär inte god frukt. Ett från början litet misstag kan istället för att leda till utveckling leda till att man hämmas i framtida handling.
Jag tror istället att rannsakan ska leda till - likt formativ bedömning - lärdomar och positiv utveckling. Men hur hindrar man sig från att kritisera sig själv för hårt?
Ett sätt kan vara att bolla sitt handlande med andra personer, men då gäller det att välja med omsorg..
Vi gör alla fel och misstag och det behöver vi förstå - även om det är inte samma sak som att det är okej - men vi måste kunna ge både oss själva och bemöta andra med en acceptans att saker kan bli fel.
Man kan både be om och ge förlåtelse då det behövs och man kan alltid lära sig något inför framtida liknande händelser.
Då har rannsakan fungerat på bästa sätt.
RSS-flöde
