Just nu, när du läser detta, vad vill du ska hända? Vill du ha lugnande och avstressande inslag eller är det dags att det händer något drastiskt?

Nu kommer jag skriva extremt bildligt och kanske flummigt för den som inte är van med liknelser. Men målar andra på din duk eller håller du själv i penseln? Ta ett ordentligt tag om din pensel och välj den färg du längtar efter! Måla litet eller stort, mjukt eller intensivt, eller...


Låt det du skapar få växa och få den plats i ditt liv som det behöver!

Du har faktiskt makten över din egen duk och pensel.

Jag vill förstå varför saker händer.
Jag vill att saker som sker ska vara logiska.
Jag vill att problem ska ha en lösning.

Men trots att jag vill, så går inte allt förstå.
Och trots att jag inte vill, så möts jag av ologiska gensvar. 
Och trots att jag verkligen vill, så går inte alla problem att lösa. 

Det är då... jag måste acceptera. 

Inte acceptera själva handlingen eller det ologiska som om det vore ”rätt”,
eller intala sig att problemet inte är ett problem, 
utan att acceptera att det är utanför min makt att förändra. 

Det går inte att förstå.
Det är ologiskt.
Det har ingen (mänsklig) lösning. 

Och ändå går livet vidare.

Ju längre jag fastnar i negativ dåtid,
desto mer tid och glädje stjäls från min nutid.
Och jag går in i framtiden med känslan av att ha misslyckats.

Att acceptera att jag inte kan påverka är däremot inget misslyckande. 
Det är istället att kunna finna frid mitt i stormen.
Det är att unna sig livsglädje.

Det är att få ro. 

Känner du till numret 11313? Om inte... så kolla in: https://www.sosalarm.se/viktiga-telefonnummer/11313/

Citerar texten från hemsidan :
” 113 13 är ett nationellt informationsnummer som infördes i Sverige 2013. Du kan ringa till informationsnumret 113 13 för att lämna eller få information om allvarliga olyckor och kriser. Tjänsten är tillgänglig dygnet runt, årets alla dagar.

Det finns så många som tror att ”alla andra” har det så mycket bättre än vad man själv har det... särskilt då man faller i gropen och tror att, t ex de semesterbilder man ser på Facebook eller ett renstädat hem fotat för Instagram, visar personernas liv som helhet. 

Men då jag målade bilden ovan, tänkte jag på ett särskilt område i livet; relationer.  Jag vet fall av otrohet, som uppkommit av att man helt enkelt glömt bort att vårda det man har; man har istället tillåtit sig att låta blicken fokusera på något längre bort. Och då man väl följt sin blick och gått över staketet, så visar det sig att gräset dör även där... för att man inte vårdar den nya relationen. 

En konsekvens av vuxnas flyktiga beteende är att många barn och ungdomar lär sig att jaga kickarna, som jakten på nya, gröna ytor kan ge. Det jag däremot istället tror att de skulle behöva få lära sig... är att kavla upp ärmarna och ta tag i vattenkannan då gräset börjar knastra under fötterna. Lite vatten kan nämligen göra underverk. ​

I våras tog jag en promenad med kameran... klicka upp korten och läs bildtexterna...

För länge sedan var det torkade blommor, sen var det fymo lera (som man härdar i ugn), efter det kom smycketillverkningen, nåltovningen, betonggjutningen, återbrukandet, fotograferingen, trädgården, författandet, den tyska keramiksamlingen och nu målandet (på iPaden)... min kreativa sida växlar fokus och jag är en periodare, men bär med mig erfarenheter och tekniker från det ena området till det andra.

Den app jag målar i heter ColorTherapy. Jag började, som de flesta användare, med att bara färglägga de mallar som finns, men med tiden har jag tränat upp mig och målar mer och mer för hand. Jag tänkte att jag kunde visa några av senaste tidens alster och deras ursprungsmallar:

Läsåret 2014-2015 läste jag till industriell mättekniker. Jag hade under några år funderat över olika vägar att ta, eftersom jag började känna mig mätt på att jobba som lärare i grundskolan. Det var jätteroligt och intressant och jag älskade att programmera mätmaskiner så de mätte t ex om hålen i ett metallstycke satt rätt och hade rätt storlek för att kunna monteras i en växellåda. Jag var helt säker på att nästa kapitel i mitt yrkesliv skulle vara inom industrin.

Då jag sedan satt där med min yrkesexamen och skulle söka jobb, så var det inte lika enkelt som jag trott. Det fanns inte mycket jobb att söka och på ett bemanningsföretag sa de ”Har ingen sagt till dig att industrin inte vill ha en lärare som läst lite mätteknik? De vill ha en CNC-operatör, som läst mätteknik.” Nej, det hade ingen sagt. Och jag befann mig nästan som i ett vakuum.

Till slut fick jag åter igen acceptera att jag inte hade kommit vidare.

Då såg jag det inte... men gör det nu. Året med studier till industriell mättekniker gav mig nämligen inget industrijobb, men det gav mig följande:
- i klassrummet fick jag hjälpa mina studiekamrater med struktur och inlärning, vilket senare ledde mig till vuxenutbildningen.
- under praktikerna fick jag en vana att möta en verkstadsvärld, som hjälpte mig mycket under min tid som stöd under arbetsmarknadsutbildningar.
- jag fick en inblick i yrkesutbildningar från en elevs perspektiv och det skapade i mig ett ännu större behov av kvalitetstänk för utbildningar.
- jag fick vänner, som haft svårt att få jobb, och fick lära mig om deras erfarenheter av system och inkomstbrist. Som lärare hade jag aldrig kunnat få den erfarenheten.

Idag är jag tacksam för det året, men då - när kapitlet tog slut - ville jag först inte byta blad. Mitt mål var ju att jobba inom industrin. Trodde jag.

Ibland är ord onödiga... ändå kommer jag skriva några här. I mitt första inlägg 👇🏻👇🏻👇🏻 skrev jag att jag hade kokongat in mig en längre tid. Det är något jag behövt göra av olika anledningar och fokus har fått vara familj, hem och vardagsruljans.

Den där larven på bilden... har nog ingen aning om att den i framtiden - efter allt kravlande och kämpande - måste gå igenom ett kokongstadie. Än mindre anar den nog inte att den därefter kommer kunna veckla ut vackra vingar och flyga fritt som en fjäril över stora vida ytor.

Visa dagar när jag kravlat mig fram med ministeg och inte tyckt att jag kommer någon vart... men då har jag mognat inombords och gjorts redo för framtiden.

För några år sedan hade jag en dust med en äldre kvinna på en arbetsplats. Hon kallade mig bland annat falsk och hon sa lögner om mig. Jag förstod verkligen inte vad jag gjort för fel och ägnade många timmar åt att hitta något logiskt i det hon sa, men jag gjorde inte det utan istället blev jag sårad och ville ge upp det jag trodde på och stod för. Senare insåg jag med hjälp av andra att hon var psykiskt instabil och jag inte hade kunnat göra något annorlunda... om jag inte skulle valt att dansa med i hennes sjuka idéer, vilket jag inte ville.

Idag kan jag se den där erfarenheten i ett annat ljus. Den lärde mig läsa av människor på ett nytt sätt. Den hjälpte mig att lättare (även om jag fortfarande tycker det är svårt) förstå att en persons handlingar inte behöver vara ett logiskt bemötande av min handling. Att det finns andra orsaker till att folk gör som de gör - orsaker som är utanför min makt att påverka.

Händelsen hade också en härdande effekt, vilket har behövts senare i livet, då jag hamnat i situationer där människor sårar mig, men där jag inte behöver vara den grundläggande orsaken till deras handlande. Absolut har det fortfarande gjort ont, rejält ont, men känslan har ibland kunnat dämpats av tanken. En acceptans att jag inte kan förändra det jag inte kan förändra.

Jag tror det är meningen att vi ska vara larv och kokong i perioder, och jag utgår från att det kan komma flera sådana stadier i mitt liv, men just nu sitter jag laddad och torkar mina vingar efter att ha vecklat ut dem ur kokongen och hoppas av hela mitt hjärta att ingen kommer försöka pressa in mig där igen. Nu vill jag vara fri. Flyga runt och slå loopar och få känna att vingarna bär!

#hereiam är en hashtag (och utmaning) jag skapat i appen ColorTherapy där jag målar allt jag målar. Jag har uppmuntrat andra användare att måla sig själva eller en del av dem. Då är inte tanken att man ska måla ett porträtt utan man ska visa något som beskriver sig själv, så man kan säga ”det här är jag” eller ”det här är en bit av mig” då man visar sitt verk. Det roliga är att nu har nästan 100 personer taggat ett eller flera konstverk och det är fascinerande att se hur lika och ändå unika vi människor är varandra! Och användarna i appen bor i alla möjliga delar av världen...

Jag ska nu vara modig och visa er hur jag beskrev mig själv med fingret på iPaden... fyra konstverk blev det och de gjordes under fyra olika dagar och utan att hänga ihop med varandra. Jag kommer låta de få stå utan ord. Här är jag (i alla fall delar av mig):

En gång, för länge, länge sedan... fanns det en Jenny som trodde hon orkade allt. Men det är länge sedan nu. Livet har tagit svängar jag aldrig kunnat tänka mig och det har varit många tunga perioder, men också många berikande och underbara! Livsvägen har både varit krokig och kuperad, men en sak jag med säkerhet kan säga är att allt jag upplevt har gett mig både livserfarenhet och lärdomar jag bär med mig!


Mycket av det jag gått igenom har även inkluderat andra människor och av respekt mot dem, så kommer dessa erfarenheter inte berättas... men jag tror att jag ändå har något att ge dig, som läsare, och jag tror att du bland kommer kunna känna igen dig och ibland är det någon annan som känner igen sig. Målet är att få sprida lite värme, glädje och uppmuntran! Och att få oss att stanna upp en liten stund... och reflektera.


Just nu håller jag på att plocka bort saker som tyngt mig och fått mig att bågna... bördan lättar och jag kan sträcka ut mig och slappna av. Känns gott.


Jag ger mig själv en nystart. Välkommen med!