Att acceptera

Jag vill förstå varför saker händer.
Jag vill att saker som sker ska vara logiska.
Jag vill att problem ska ha en lösning.

Men trots att jag vill, så går inte allt förstå.
Och trots att jag inte vill, så möts jag av ologiska gensvar. 
Och trots att jag verkligen vill, så går inte alla problem att lösa. 

Det är då... jag måste acceptera. 

Inte acceptera själva handlingen eller det ologiska som om det vore ”rätt”,
eller intala sig att problemet inte är ett problem, 
utan att acceptera att det är utanför min makt att förändra. 

Det går inte att förstå.
Det är ologiskt.
Det har ingen (mänsklig) lösning. 

Och ändå går livet vidare.

Ju längre jag fastnar i negativ dåtid,
desto mer tid och glädje stjäls från min nutid.
Och jag går in i framtiden med känslan av att ha misslyckats.

Att acceptera att jag inte kan påverka är däremot inget misslyckande. 
Det är istället att kunna finna frid mitt i stormen.
Det är att unna sig livsglädje.

Det är att få ro.