Nästa kapitel

Läsåret 2014-2015 läste jag till industriell mättekniker. Jag hade under några år funderat över olika vägar att ta, eftersom jag började känna mig mätt på att jobba som lärare i grundskolan. Det var jätteroligt och intressant och jag älskade att programmera mätmaskiner så de mätte t ex om hålen i ett metallstycke satt rätt och hade rätt storlek för att kunna monteras i en växellåda. Jag var helt säker på att nästa kapitel i mitt yrkesliv skulle vara inom industrin.

Då jag sedan satt där med min yrkesexamen och skulle söka jobb, så var det inte lika enkelt som jag trott. Det fanns inte mycket jobb att söka och på ett bemanningsföretag sa de ”Har ingen sagt till dig att industrin inte vill ha en lärare som läst lite mätteknik? De vill ha en CNC-operatör, som läst mätteknik.” Nej, det hade ingen sagt. Och jag befann mig nästan som i ett vakuum.

Till slut fick jag åter igen acceptera att jag inte hade kommit vidare.

Då såg jag det inte... men gör det nu. Året med studier till industriell mättekniker gav mig nämligen inget industrijobb, men det gav mig följande:
- i klassrummet fick jag hjälpa mina studiekamrater med struktur och inlärning, vilket senare ledde mig till vuxenutbildningen.
- under praktikerna fick jag en vana att möta en verkstadsvärld, som hjälpte mig mycket under min tid som stöd under arbetsmarknadsutbildningar.
- jag fick en inblick i yrkesutbildningar från en elevs perspektiv och det skapade i mig ett ännu större behov av kvalitetstänk för utbildningar.
- jag fick vänner, som haft svårt att få jobb, och fick lära mig om deras erfarenheter av system och inkomstbrist. Som lärare hade jag aldrig kunnat få den erfarenheten.

Idag är jag tacksam för det året, men då - när kapitlet tog slut - ville jag först inte byta blad. Mitt mål var ju att jobba inom industrin. Trodde jag.