Tänk om vi kunde spola fram

Pratade i våras med en vän, som är småbarnsförälder, om hur man kan önska - särskilt när barnen är intensiva tre-åringar - att man kunde spola fram livet bara för att se att barnen blev vettiga i andra ”änden” och sen få spola tillbaka och leva här och nu.

Och härom dagen pratade jag med en arbetskamrat om att livet vore perfekt om man kunde snabbspola framåt genom de tyngre perioderna eller kanske spola tillbaka till en dåtid som var lättare att leva i än nu.

Vissa perioder är det extra frustrerande att leva i ett lugnt ”play-läge”! Jag har många gånger önskat veta vad som kommer hända, men inte haft annat val än att bida tiden an. Men, sen helt plötsligt, så kan livet skifta som snabba klipp i en actionfilm och man bara önskar att allt bromsades ner! ”Hallå! Jag hinner inte med!”

Vill man tänka positivt, så behövs vintern för att man ska uppskatta våren... och de tyngre dagarna gör att man glädjer sig ännu mer över de lättare... och man växer som person genom med- och motgång... och... nej, nu räcker det, för man behöver inte vara käckt positiv! Men trots allt, så det kan vara bra att veta att även om man tror att allt stannat upp och inget mer kommer hända... så fortsätter livet! Och till viss del så kan jag själv välja innehåll! Så det så!