Jag vill berätta om... utmattning.

Utmattning

Jag brukar säga att min utmattning har många orsaker. En del orsaker vet väldigt få om och de kommer jag inte heller att nämna här, men om jag säger engagemang i min yrkesroll (som grundskollärare), försök att hjälpa människor med svåra problem, Restless legs (RLS) och Generaliserad ångest (GAD), så har jag kanske täckt in 70 % av orsakerna. 

Min utmattningsreaktion har haft många ansikten sen den första gången den visade sig...

... för snart 14 år sedan: depression, sömnsvårigheter, yrsel, glömska, GAD etc.

Ofta är det svårt att säga vad som är vad och vad som kommer av vad, men samspelet mellan orsaker och symtom svänger och påverkar varandra.

Det största problemet är nog att min hjärna alltid går på högvarv...

... problemlösning, kreativitet, oro, empati, halvtänkta (ofta kvävda) tankar, popcorn-tankar, grubblerier, analyser, tankesprång etc. 

Samma sekund jag vaknar så tänker jag på problem och/eller problemlösning av olika slag. Om jag får sova till klockradion går igång (vilket är sällan) så har jag ändå hunnit i huvudet behandla både ett problem på jobbet, tvätthögen i tvättstugan och hur jag vill renovera altanen, innan min man vaknat till och sagt "godmorgon". 

Att vara lärare till person och yrke, att vara mamma, att vara en som vågar öppna munnen och agera, att vara en som tar ansvar här och där... ja, allt kräver sitt.

Matthet, orkeslöshet inför måsten, tungt och segt huvud och glömska HATAR jag och är så till den milda grad trött på att jag knappt ens orkar skriva det!

Det är få saker jag ogillar så mycket och önskar att jag slapp! Blä och dubbelmorr! Jag är så less på att inte orka med de vardagliga "måstena"! Och jag vet att livet går upp och ner för alla, men då mina utmattningssymtom återkommer så känner jag mig misslyckad:

"Tänk, att jag inte lärt mig än!"

Nej, stopp Jenny! Här måste jag skjuta in en peppande kommentar till mig själv. Du HAR haft en BELASTNING, som få skulle orka och du HAR en SKÖRHET du måste acceptera.

Rent kroppsligt så märks utmattningen också, men vad som är det eller biverkningar av mina mediciner är ibland svårt att säga. Inflammation i tarmen. Magkatarr och magsår. Ödem. Ont i fötterna. Jag har betat av ett par operationer också, så visst har kroppen fått jobba.

Tyvärr blir det sociala livet lidande. Jag är egentligen väldigt social och det är en sorg att vara begränsad i min ork och att sådant får stryka på foten. Samtidigt lider jag av ständigt dåligt samvete, eftersom jag inte känner att jag kan visa mitt sanna "jag" och vara den omtänksamme vän jag vill vara. 

Att träffa mycket folk - t ex att gå på en gudstjänst - tar massor med energi från mig.

För där vill jag vara den jag tror/känner/vet att jag egentligen är. Den, som jag hade varit utan utmattningen. 

Jag vill se och hälsa på alla, bry mig om och sprida värme. Jag tror att det värsta någon skulle kunna säga till mig är att jag vore en kall och egoistisk person, som inte "sett" dem. Det är inte det att jag spelar teater då jag möter människor, men då jag möter dem så satsar jag allt. Detta leder ofta till att då jag kommer hem så är jag helt slutkörd och ställer om till "stör-mig-ej"-läge.

MEN då jag är kreativ vilar min hjärna.

Jag fokuserar på en sak och släpper allt annat. Flödar. Under min första längre sjukskrivning, så gjorde jag hundratals smycken som jag sålde och gav bort. Under min andra så gjorde jag hundratals betonggjutningar och kallades "Betong-gurun" på nätet. Andra perioder har handlat om exempelvis trädgården, återbruk och - nu - keramik. Jag går igång totalt och svämmar över... men slappnar av. Njuter. Vilar hjärnan.

Av olika anledningar så har vår familj behövt "kokonga" in oss en tid och jag kämpar med att fokusera på vad VI behöver just nu och släppa andra. 

"Att älska sin nästa, som sig själv" betyder inte bara att man ska älska sin nästa utan även sig själv och att det är en balans där emellan.

"Man ska inte tänka mer på sin nästa än man bryr sig om sig själv... då blir man nämligen uttömd." Så sa en musiklägerledare till mig i ett personligt samtal då jag var 16 eller 17 år. 

Då jag var 20 år så sa en av mina bibelskolelärare till mig att:

"Du är en sådan person som kan bli utbränd." 

Jag tyckte det var en konstig kommentar om mig... så långt från den verklighet jag levde i då.

Idag kan jag se vad de menade. I efterhand är det lättare, men inte lätt, att se vad som hänt. Och man har lärt känna sig själv bättre.

En av de bästa formuleringar jag hört var att se den förändring, som behöver göras, som ett tåg, som byter spår. I början syns knappt skillnaden mellan spåret rakt fram och det man svänger in på, men fortsätter man - med liten förändring - så kan man verkligen styra det tunga tåget åt ett helt annat håll.

Jag kan också se mig, som ett kärl med hål i. Ur dessa hål har det runnit ut mer energi än vad jag kunnat fylla på. Och även om det har tagit tid att hitta var hålen sitter, så börjar jag nu få en klarhet över vilka energiläckage just jag har och jag har börjat täppa igen många av dem. 
​
Jag har ett rikt liv med personer jag älskar. Jag har förmågor och oförmågor. Jag är skör, men har många styrkor.

Jag har sår, men är ändå en full människa med ande, själ och kropp... och jag har en tro och ett hopp, som aldrig lämnar mig.

Min livsresa är innehållsrik, men inte slut, och vad som kommer härnäst... blir spännande att se!

// Två böcker vill jag rekommendera utbrända: "Brinna, bli bränd och glöda igen" och "Utbränd, men inte utdömd". De har betytt mycket för mig; bara titlarna i sig är mycket talande.//