Många säger till mig:
"Du är duktig på allt!" Men då ryggar jag tillbaka... i alla fall inombords. Själv känner jag mig ofta misslyckad. De vet inte vad de pratar om! Jag önskar dock att jag kunde vara mer perfekt operfekt! Att jag kunde acceptera att mitt liv är långt i från felfritt, men ändå vara nöjd! När jag var ung vuxen sa en vän - som alltid hade så fint i hemmet - att hon varje dag ville ha det så fint att hon skulle kunna få oväntat besök. Den där kommentaren satte sina spår i mig och efter det så har jag kommit på mig själv att ofta skämmas då jag får oväntat besök. För då ser jag allt, som borde ha blivit lagt på sin rätta plats, men nu ligger fullt synlig och kanske huller om buller. Jag älskar att komma hem till någon med det där perfekt operfekta hemmet, som visar att man faktiskt inte lägger all tid på att plocka utan att det kan se ut som hemma hos mig! Att man lever, bor och rör sig i sitt hem. Varför kan jag då inte rakryggad visa upp mitt oplockade hem? En annan sak, som så många andra är duktigare på än mig, är det där med motion. Ja, jag vet att jag borde motionera mera och äta bättre, men... orken har inte räckt till för det. Tänk så lätt det är att se ens brister och ranka ner på dem! Jag har långt ifrån en "perfekt" kropp, men min operfekta kropp är värd att älskas - även av mig! Nu sitter jag här i soffan, men borde ut och rensa ogräs och ställa in trädgårdsmöblerna. Jag vet ju att det blir så mycket roligare att möta våren i trädgården om det är städat nu. Många ser min trädgård som "perfekt", men den kan alltid vara bättre. Jag skapar mycket vackert där, men är sämre på att hålla efter. Jag önskar att jag hade lättare att njuta och såg det gjorda istället för det ogjorda! Sen skulle ni se våra garderober! Och skåp och lådor. De är sannerligen inte perfekta utan snarare väldigt operfekta, men, vadå? Jag har prioriterat annat än att plocka i lådorna. Nej, man borde kunna acceptera att det som är perfekt för dig är inte perfekt för mig och att jag kunde se mina operfekta områden, som perfekta för just mig. Då skulle jag kanske ha lite mindre dåligt samvete och slapp känna att jag hela tiden ligger efter. För jag tror att alla "ligger efter" på något område. Har man städat hela helgen så har umgänget halkat efter. Har man varit bortrest, så har tvätten inte tvättats, etc. Så när du ser något jag gjort fint, så ska du veta att jag har andra områden, som jag inte skött om lika bra, som du gjort! Bara så du vet... så är vi alla perfekt operfekta på något vis! 7/10/2016 0 Comments Jag vill berätta om... läraryrket.Att vara lärare.
Att prata om skola och lärare är idag ett extremt känsligt ämne. Man trampar lätt någon på tårna och vi har alla olika erfarenheter, som gör att man egentligen inte kan generalisera. Jag kan bara skriva utifrån mig. Min första tillsvidaretjänst var på en kommunal högstadieskola. Jag blev en del av ett härligt NO-gäng och fick en trygg handledarkollega med lång erfarenhet. Även övriga i kollegiet trivdes jag bra med! Men under de dryga tio år jag jobbade där, så fick jag se hur kollegor (och jag själv) knäade av arbetsbördan. Hur känslan av att aldrig räcka till blev starkare och starkare och att känslan av stolthet och glädje mer och mer sällan syntes till. Jag gillade de hormonstinna pubertetsungdomarna... och uppskattade de samtal vi hade i klassrummet och i korridorerna. De ville på ett sätt vara vuxna, men samtidigt var de fortfarande barn. Jag hade sällan några större problem med dem och, nej, de var inte orsaken till att jag slutade på högstadiet, vilket många omkring mig konstigt nog trodde. Nej, jag orkade inte de ständiga ekonomiska åtstramningarna, färre vuxna på skolan (t ex fritidsledare och specialpedagogisk hjälp) och påläggen av mer dokumentering och utökad undervisningstid. Ekvationen mellan arbetsuppgifter och arbetstid gick inte ihop och konferenserna hade ofta ett negativt tonläge och fikarummet blev tungt och deppigt. Det var här jag fick min första sjukskrivning för utmattning. Jag ville jobba i positiv anda och med utvecklingsarbete... och började på en friskola med en del av tjänsten på mellanstadiet och en del för att utveckla och starta upp högstadiet. Arbetsmiljön på nya stället var positiv och kollegorna ställde upp och fixade och grejade. Inte mycket klagan och det var en befrielse att återigen kunna skratta och skämta på jobbet. Tröttheten var inte lika stor och alla hade större chans att påverka sin egen arbetssituation. Här var eleven fortfarande i fokus för helheten och elevhälsan fick ta stor plats. Här trivdes mitt hjärta. Men så småningom så insåg jag att jag inte orkade detta heller. Det blev lite tightare ekonomiskt på skolan och återigen kom känslan hos mig av att inte räcka till. En orsak var den stora omvårdnadsbiten på de lägre stadierna, med rastvakteri och pedagogiska (tighta) luncher, omplåstringar och täta föräldrakontakter. Här satsade man hårt på individanpassningar samt att möta var och ens behov, vilket jag verkligen ville göra, men... ...återigen började jag "tappa bollar" och knäa. Jag ville så mycket mer än jag orkade och jag blev sjukskriven igen. Det var då jag bestämde mig. Ja, inte över en dag, men under en period av två år, så mognade beslutet fram: jag bestämde mig för att sluta, som lärare. Det spelar ingen roll hur bra lärare jag än är, skolan är ingen plats för mig. Jag kunde inte begränsa mig och det var inte roligt att inte hinna med att skapa den variation jag önskade och jag ville inte må dåligt resten av mitt yrkesverksamma liv. Jag ville göra något annat. Efter att under en längre tid försökt söka icke-lärar-jobb (men ändå utifrån min utbildning) och upptäckt att det var typ 100 andra lärare, som sökte de jobben, så bestämde jag mig för att börja plugga igen. Valet föll på yrkeshögskolan, eftersom de utbildningarna startar bara om det finns ett behov på arbetsmarknaden. Jag läste ett år till industriell mättekniker. Studierna gick bra och under praktikperioderna upplevde jag industrin, som en underbar plats! Jag gick dit, jobbade, åkte hem och var ledig. Jag ville verkligen jobba på ett sådant sätt! Min huvud uppskattade verkligen tekniken och dess problem och jag var glad att jag tagit steget! Jag "förstörde" inte heller någons liv genom att inte ge dem tillräckligt med uppmärksamhet - så hade jag ibland känt det i skolans värld - samt att då jag var hemma så hade jag inget jobb med mig hem. Ja, och så fick man ha raster! Sitta i solen och blunda. MEN efter utbildningen fanns det inga jobb (på pendlingsbart avstånd)! I alla fall inte för sådana som mig. Man ville ha industriarbetare, t ex en CNC-operatör, som läst mätteknik - inte en lärare! Inom industrin uppfattades jag, som en teoretiker, men platsade inte som ingenjör. Jag var nästan i chock. Ja, det var sant. "Ingen" ville ha mig och efter ett år av nya studielån och ett inkomstbortfall på en kvarts million, vad gör man då? Jag testade fritids, och på ett sätt så var det fantastiskt kul och jag fick vara kreativ och pedagog utan betygskrav m.m., men jag orkade inte att ständigt bli störd och inte ha pauser utan barn. Ni vet "fröken, fröken..." och så kom en utmattningsdipp igen. Var i hela friden fanns min plats i yrkeslivet? Det var då jag började tänka på hur roligt det hade varit att hjälpa mina studiekamrater på yh. Flera av dem hade sagt att jag borde ju vara lärare. Det var en annan sak med just vuxenstuderande som lockade: de har oftast valt att plugga själva och de har ett eget ansvar. Många har jobbiga skolgångar bakom sig, men elever med särskilda behov har alltid lockat mitt lösningsinriktade huvud. Jag insåg också att min lärarlegitimation innehöll vuxenutbildning på grundskolenivå. Så... en spontanansökan skickades till ett par vuxenutbildningsföretag och en chef - eller egentligen fler - hörde av sig. Jag träffade i alla fall en av dem och vi gillade varandra och i januari 2016 började jag där. Efter ett halvår drog en annan sorts tjänst i mig (en liten finjustering av min nya inriktning) och från och med augusti jobbar jag med specialpedagogiska insatser för personer inom arbetsmarknadsutbildningar. Jag stortrivs. Jag får vara lärare, men sitter en-till-en med personer och ger dem den tid och uppmärksamhet, som jag gärna hade sett skulle finnas utrymme för i grundskolan. Jag hoppas och tror att detta kan vara en inriktning i yrkeslivet där jag får landa och må bra! Jag går med lätt hjärta till jobbet och ler då jag lämnar "mina" studerande och jag vet att de klarat ytterligare ett moment i sin utbildning. De utbildar sig till exempelvis fastighetsskötare, undersköterskor och kockar och de kommer mycket troligt få jobb efter sin utbildning! Jag lär mig massor nytt och intressant av bara farten ;-) Så... nu har jag kommit dit hän att vissa saker börjar falla på plats i livet, men någon ytterligare "del" i denna serie följer :-) 6/10/2016 1 Comment Jag vill berätta om... utmattning.Utmattning
Jag brukar säga att min utmattning har många orsaker. En del orsaker vet väldigt få om och de kommer jag inte heller att nämna här, men om jag säger engagemang i min yrkesroll (som grundskollärare), försök att hjälpa människor med svåra problem, Restless legs (RLS) och Generaliserad ångest (GAD), så har jag kanske täckt in 70 % av orsakerna. Min utmattningsreaktion har haft många ansikten sen den första gången den visade sig... ... för snart 14 år sedan: depression, sömnsvårigheter, yrsel, glömska, GAD etc. Ofta är det svårt att säga vad som är vad och vad som kommer av vad, men samspelet mellan orsaker och symtom svänger och påverkar varandra. Det största problemet är nog att min hjärna alltid går på högvarv... ... problemlösning, kreativitet, oro, empati, halvtänkta (ofta kvävda) tankar, popcorn-tankar, grubblerier, analyser, tankesprång etc. Samma sekund jag vaknar så tänker jag på problem och/eller problemlösning av olika slag. Om jag får sova till klockradion går igång (vilket är sällan) så har jag ändå hunnit i huvudet behandla både ett problem på jobbet, tvätthögen i tvättstugan och hur jag vill renovera altanen, innan min man vaknat till och sagt "godmorgon". Att vara lärare till person och yrke, att vara mamma, att vara en som vågar öppna munnen och agera, att vara en som tar ansvar här och där... ja, allt kräver sitt. Matthet, orkeslöshet inför måsten, tungt och segt huvud och glömska HATAR jag och är så till den milda grad trött på att jag knappt ens orkar skriva det! Det är få saker jag ogillar så mycket och önskar att jag slapp! Blä och dubbelmorr! Jag är så less på att inte orka med de vardagliga "måstena"! Och jag vet att livet går upp och ner för alla, men då mina utmattningssymtom återkommer så känner jag mig misslyckad: "Tänk, att jag inte lärt mig än!" Nej, stopp Jenny! Här måste jag skjuta in en peppande kommentar till mig själv. Du HAR haft en BELASTNING, som få skulle orka och du HAR en SKÖRHET du måste acceptera. Rent kroppsligt så märks utmattningen också, men vad som är det eller biverkningar av mina mediciner är ibland svårt att säga. Inflammation i tarmen. Magkatarr och magsår. Ödem. Ont i fötterna. Jag har betat av ett par operationer också, så visst har kroppen fått jobba. Tyvärr blir det sociala livet lidande. Jag är egentligen väldigt social och det är en sorg att vara begränsad i min ork och att sådant får stryka på foten. Samtidigt lider jag av ständigt dåligt samvete, eftersom jag inte känner att jag kan visa mitt sanna "jag" och vara den omtänksamme vän jag vill vara. Att träffa mycket folk - t ex att gå på en gudstjänst - tar massor med energi från mig. För där vill jag vara den jag tror/känner/vet att jag egentligen är. Den, som jag hade varit utan utmattningen. Jag vill se och hälsa på alla, bry mig om och sprida värme. Jag tror att det värsta någon skulle kunna säga till mig är att jag vore en kall och egoistisk person, som inte "sett" dem. Det är inte det att jag spelar teater då jag möter människor, men då jag möter dem så satsar jag allt. Detta leder ofta till att då jag kommer hem så är jag helt slutkörd och ställer om till "stör-mig-ej"-läge. MEN då jag är kreativ vilar min hjärna. Jag fokuserar på en sak och släpper allt annat. Flödar. Under min första längre sjukskrivning, så gjorde jag hundratals smycken som jag sålde och gav bort. Under min andra så gjorde jag hundratals betonggjutningar och kallades "Betong-gurun" på nätet. Andra perioder har handlat om exempelvis trädgården, återbruk och - nu - keramik. Jag går igång totalt och svämmar över... men slappnar av. Njuter. Vilar hjärnan. Av olika anledningar så har vår familj behövt "kokonga" in oss en tid och jag kämpar med att fokusera på vad VI behöver just nu och släppa andra. "Att älska sin nästa, som sig själv" betyder inte bara att man ska älska sin nästa utan även sig själv och att det är en balans där emellan. "Man ska inte tänka mer på sin nästa än man bryr sig om sig själv... då blir man nämligen uttömd." Så sa en musiklägerledare till mig i ett personligt samtal då jag var 16 eller 17 år. Då jag var 20 år så sa en av mina bibelskolelärare till mig att: "Du är en sådan person som kan bli utbränd." Jag tyckte det var en konstig kommentar om mig... så långt från den verklighet jag levde i då. Idag kan jag se vad de menade. I efterhand är det lättare, men inte lätt, att se vad som hänt. Och man har lärt känna sig själv bättre. En av de bästa formuleringar jag hört var att se den förändring, som behöver göras, som ett tåg, som byter spår. I början syns knappt skillnaden mellan spåret rakt fram och det man svänger in på, men fortsätter man - med liten förändring - så kan man verkligen styra det tunga tåget åt ett helt annat håll. Jag kan också se mig, som ett kärl med hål i. Ur dessa hål har det runnit ut mer energi än vad jag kunnat fylla på. Och även om det har tagit tid att hitta var hålen sitter, så börjar jag nu få en klarhet över vilka energiläckage just jag har och jag har börjat täppa igen många av dem. Jag har ett rikt liv med personer jag älskar. Jag har förmågor och oförmågor. Jag är skör, men har många styrkor. Jag har sår, men är ändå en full människa med ande, själ och kropp... och jag har en tro och ett hopp, som aldrig lämnar mig. Min livsresa är innehållsrik, men inte slut, och vad som kommer härnäst... blir spännande att se! // Två böcker vill jag rekommendera utbrända: "Brinna, bli bränd och glöda igen" och "Utbränd, men inte utdömd". De har betytt mycket för mig; bara titlarna i sig är mycket talande.// Problemlösning och kreativitet
Jag har alltid varit en problemlösande person. Jag gillar matematik och teknik, lägga "pussel" av lösa trådar, uppfinningar och lösningar samt jag vill hjälpa andra med alla möjliga sorters problem. Det räcker med att överhöra ett samtal och jag går igång: "kanske kan man göra så här?". Jag engagerar mig i saker jag egentligen inte skulle behöva (i all välmening) och många blir tacksamma för hjälpen och ber om mer hjälp, men kanske borde jag ha backat och låtit bli... Även organisation, struktur och utvecklingsarbete är något som lockar... och lätt blir jag helt uppslukad av sådant. För en tid sedan läste jag en text, "18 saker om kreativa människor du bör känna till", som verkligen grep tag i mig och jag kände förklarade mig. Då jag googlar hittar jag närliggande texter (som "20 saker..." ), men ursprunget har jag inte hittat och kan inte källhänvisa till. Denna gång blir det alltså inte mina egna ord, men jag använder dessa (saxade) citat för att beskriva min kreativa sida: 1. Tankeverksamheten saktar aldrig in Den kreativas sinne drivs framförallt av en intensiv nyfikenhet... Detta kan ibland vara utmattande, både för personen själv och människor i dennes närhet; men det är också en ovärderlig källa till roliga, galna och ofta okonventionella idéer. 2. De utmanar status quo Två frågor som driver kreativa mer än andra är ”Vad händer om?” och ”Varför inte?”. De ifrågasätter vad alla andra tycks ta för givet... 3. De prioriterar autencitet Kreativa individer är hellre autentiska och äkta än populära bland andra människor. Att vara ärliga mot sig själva, utan att kompromissa är en viktig linje till hur de definierar sin framgång... 4. Svårigheter med att hålla sig till uppgiften Att hålla sig inom ramarna är inte de kreativas starkaste sida och istället erhålls energi av att ständigt påbörja nya saker, samt att ta stora mentala språng. Påbörjade projekt omvandlas ofta till tråkigt slit... 5. De skapar i cykler Kreativa människor har en rytm som pendlar mellan skeden av hög, ibland manisk aktivitet och mer långsamma perioder. De långsamma perioderna upplevs ofta som nedgångar, men faktum är att varje period är både nödvändig och viktig... 6. De behöver tid för att ladda om Ingen människa klarar av att ständigt köra på, utan någon som helst paus eller omladdning; och på samma sätt behöver kreativa människor tid till att förnya och reflektera över sina inspirationskällor och drivkrafter. Ofta krävs ensamhet och isolering under vissa tidsperioder, vilket kan vara viktigt att känna till som utomstående. 7. De behöver utrymme för att kunna skapa Att befinna sig i rätt miljö är en förutsättning för att en kreativ pik skall kunna nås. Det kan vara ett kontor, ett café eller bara ett tyst hörn i hemmet. 8. Intensivt fokus Kreativa människor avskärmar sig ofta ifrån sin omvärld då de fokuserar på en uppgift... 9. De lever på gränsen av lycka och depression Just eftersom de känner så mycket och djupt, kan kreativa människor tendera att skifta snabbt i humör från lycka till leda, eller till och med depression. Deras känslighet kan alltså förutom att vara en källa till briljans också vara en källa till lidande. 10. De tänker och talar i berättelser Fakta kommer aldrig att beröra det mänskliga hjärtat så som historieberättande kan. Kreativa människor, speciellt författare, känner till det här och väver in historier i allt de gör... 11. De tar sitt arbete personligt Kreativt arbete är på många sätt ett uttryck av personen som skapade det och ofta är kreativa inte kapabla att separera sig själva ifrån sina verk... 12. Svårt att tro på sig själva Även de till synes självsäkra, kreativa människorna tenderar att ställa sig frågan – är jag verkligen bra nog? De jämför sig konstant med andra samtidigt som de inte riktigt är kapabla att se sin egen briljans i det de skapar. Någonting som ofta tycks så uppenbart för deras omgivning... Kreativa människor vaknar varje morgon, fullt medvetna om behovet att växa och pusha sig själva. Men rädslan finns alltid där... att inte ha vad som krävs, att inte räcka till. 13. Stark intuition Vetenskapen misslyckas fortfarande med att förklara ”Hur” och ”Varför” i frågor rörande kreativitet. Ändå vet kreativa individer instinktivt hur de skall förhålla sig till det, gång på gång. De kommer förmodligen att berätta för dig hur det inte går att förklara eller förstå, utan att det måste upplevas. 14. De använder ofta prokrastinering som ett redskap ... många av dem utför sina bästa arbeten under press. 15. De är beroende av ett kreativt flöde Nya upptäckter inom neurovetenskapen avslöjar att känslan av att ha flow i sitt arbete kan vara den mest beroendeframkallande upplevelsen och känslan som finns. Denna mentala och känslomässiga belöning är förmodligen anledningen till varför kreativa människor genomlider de ständiga topparna och dalarna av sin kreativitet. Det är den underliggande kraften som drar och de är, i hög grad, beroende av ruset i skapandeprocessen. (16. Svårt att avsluta projekt) Den initiala delen av skapandeprocessen är snabb, spännande och laddad med upphetsning, någonting som tenderar att locka kreativa människor. Ofta kommer dessa personer att överge projekt som blir för välbekanta för dem, för att istället få uppleva det flow som uppstår då idén fortfarande är i sin linda. Om man är medveten om var i projektets gång en kreativ kan prestera bäst och när den sedan bör byta uppgifter så behöver detta inte vara ett problem. 17. De sammanfogar slutsatser... Sann kreativitet... är lite mer än att bara koppla samman en poäng med en annan, det är att se ett mönster... Just det är många kreativa extra bra på; att sammanfoga olika lösa trådar till en... slutsats. 18. De kommer aldrig att växa upp Kreativa individer ser på livet som ett mysterium, ett äventyr. Allt annat är att existera, snarare än att verkligen leva. De ser på världen likt ett barn och slutar aldrig att förundras. http://www.foretagande.se/inspiration-innovation/18-saker-om-kreativa-manniskor-du-bor-kanna-till/ Jag fick i samma vecka, som jag läste de 18 punkterna ovan, ett tips, på en artikel i DN. Jag vill även citera en bit från den: Kreativa personer tycks också vara både extremt inåtvända och utåtriktade. Även här pendlar de mellan ytterligheterna. Efter tät kontakt med kolleger och vänner kommer längre eller kortare stunder med totalt fokus på arbetsuppgiften. När någon kommer in i ett tillstånd där tiden tycks stanna upp och all flyter på till synes utan ansträngning sker en rad saker i kroppen. Andningen blir till exempel djupare och hjärtat börjar slå fortare. Normalt brukar andningen bli ytligare vid ansträngning. Tidigare har forskare visat att det i kreativa beteenden ingår en förmåga att kunna tänka ut en rad olika alternativ, att möjligheterna tillåts ”bubbla upp”. Sedan väljer hjärnan bland dem – och det sker omedvetet. http://www.dn.se/insidan/kreativitet-kraver-mycket-vila/ Kanske ser inte du allt detta i mig och tro nu inte att jag drabbats av storhetsvansinne, men en vän sa en gång till mig en gång att "du skulle passat med typ Archimedes och Da Vinci"... på så sätt att det konstnärliga och det naturvetenskapliga flätas samman. Och LITE åt det hållet tror jag att jag är... faktiskt. 6/10/2016 0 Comments Jag vill berätta om... RLS.Restless legs, RLS (eller WED).
När jag gick på lågstadiet så började det spänna (mola, värka) i knävecken och upp i mina muskler på baksidan låret, när jag skulle sova på kvällarna. Det var obehagligt och jag minns hur mamma kunde sitta och massera. Då var det bara någon gång ibland. Vid tio års ålder träffade jag skolläkaren och lyfte upp detta problem, som nu hände ett par gånger i månaden och just inför natten. Svaret blev "växtvärk" och inget att göra åt. Så småningom började benen ofrivilligt rycka till efter den uppbyggda spänningen och då lättade det en stund innan spänningen/molandet/obehaget kom krypande tillbaka igen. På högstadiet och gymnasiet fortsatte förekomsterna öka till först varje vecka och senare flera gånger per vecka. De hade även börjat komma då jag var i vila längre stunder dagtid. Benen ryckte tätare och tätare och det kunde vara tio-tjugo sekunder mellan varje ryckning. Däremellan byggdes alltså spänningen/obehaget/värken upp. Om och om igen. Det enda som hjälpte var att jag rörde på mig. Vid det här laget förstod man att det inte kunde vara växtvärk, men ingen visste något mer. Jag började plugga i Uppsala och kunde inte längre sitta still en lång föreläsning, en film på bio eller en bilresa till släkten. Jag började även känna samma sak i armvecken. Till slut fick jag träffa en läkare på Akademiska sjukhuset, som för första gången kunde säga att jag hade en smärtsam variant av Restless legs (RLS). Att ingen annan sagt det tidigare var troligtvis för att det brukar komma i äldre åldrar och oftast i varianten "myrkrypningar" i benen. Det var också då de berättade att det aldrig blir bättre - bara sämre - och jag fick min första medicin mot det. Jag har provat värme, kyla, ultraljudsbehandling, avslappning, massage, järntabletter, B12... ... etc genom åren, men inget har direkt hjälpt. Utan medicin vrider sig benen av obehag/smärta och rycker med bara ett par sekunders vila emellan. Jag kan inte heller sitta still längre än 15-30 minuter innan det kommer (utan medicin). De rycker även i sömnen och väcker mig (och detta är alltså en delorsak till mina sömnsvårigheter). Första medicinen (Madopark) hjälpte bra i början, men efter några år behövde jag ta maxdos och den hjälpte ändå inte så bra. Sen bytte jag medicin (till Sifrol - båda dessa används vid Parkinsons sjukdom mot ryckningar) och jag har idag högre dos än rekommenderad daglig maxdos. Fyra gånger per dag tar jag den och jag har biverkningar som magproblem och - troligtvis - en del av min matthet. RLS är ingen dödlig sjukdom - det finns på så sätt många värre - MEN den är ändå hemsk! Jag kan inte vara i vila utan medicin... en medicin med biverkningar, som (troligtvis) är en del av det som gör mig matt och yr... så jag måste vila. Den skapar också en irritation och frustration i mig, då jag t ex trött vill sitta och se en film med familjen, men måste stå upp och gå då och då. Ett annat problem är att vissa icke beroendeframkallande, sömngivande mediciner just ger RLS, som biverkning, och det är ju helst icke beroendeframkallande sömnhjälp jag vill ta... för sömn behöver jag. Så, nu får jag hoppas på ny forskning och att snart kunna äta en - mot min kropp - mer skonsam medicin... något annat mer positivt avslut på denna text, kan jag inte komma på. Jo, jag kan säga det till dig - om du lider av obehag i benen, som uppkommer vid vila - så kan du vara en av ca 750 000 i Sverige som har WED/RLS. Det finns hjälp att få! Och du kan läsa mer om denna dolda folksjukdom här: http://www.wedforbundet.se/ 5/10/2016 1 Comment Jag vill berätta om... GAD.Generaliserad ångest, GAD.
I samma sekund som jag vaknar, säger hjärnan "ping" och jag är klarvaken. Det spelar ingen roll ifall klockan är 01 eller 05 - jag kan inte stå emot - tankar väller över mig och hjärnan börjar fundera kring och lösa "problem". Som nu, när jag skriver på denna text första gången: klockan är 04.05 och hjärnan tycker att det är dygnets bästa stund att grubbla. Helt omöjligt att somna om utan "kemisk hjälp", som jag brukar säga... ;-) För er, som inte vet vad GAD är, så kan jag berätta att det visste inte jag heller för ett par år sedan. Det är en engelsk förkortning för General Anxiety Disorder, vilket på svenska översätts med "generaliserat ångestsyndrom" och benämns ofta bara "generaliserad ångest". Jag använder "GAD" för att det är kort och smidigt. (Läs gärna om det på t ex 1177.) GAD är vanligt (det sägs att 4 % av befolkningen har det någon period i livet) och innebär att man oroar sig obefogat eller överdrivet (=har ångest). Man oroar sig inför händelser, men även under dem och efteråt kan man analysera sönder dem. Ett annat sätt att uttrycka det är att man gruvar sig inför, är nervös under och grämer sig efteråt. Frasen "Tänk om..." är vanlig hos den som har GAD. Ett annat kännetecken är att man kan flytta ångesten från det ena till det andra (det finns alltid något att oroa sig över) och även t ex prestationsångest kan räknas som en del av GAD. Det här är jag just nu: jag skriver, läser, formulerar om, flyttar ord, vill slippa missuppfattningar, funderar och byter tänkt målgrupp. "Undrar hur jag kommer uppfattas - kommer läsarna förstå vad jag vill att de ska förstå? Riskerar jag att stämplas negativt? Skrev jag ett stavfel där?" osv. Jag har också något, som jag själv döpt till popcorn-tankar. De poppar upp utan att jag kan hindra dem och om-och-om-igen. Jag kan ibland slå bort dem, men ofta poppar de snabbt upp igen. Under åren har jag fått många tips av olika personer för att sluta tänka FÖR mycket och några av dem fungerar ibland, men många inte. För mig fungerar i dagsläget främst följande (utan inbördes rangordning): 1) att få flöda i kreativitet (t ex återbruka eller fota), 2) jobba i trädgården, 3) vara sysselsatt i mitt yrke eller i ett tryggt, socialt umgänge 4) pyssla med mina vaser 5) surfa på nätet 6) lyssna på lovsång, 7) spela ett monotont spel eller 8) gå på loppis. Men det är egentligen främst i mitt kreativa flow, som hjärnan vilar fullt ut. Så för er, som inte förstår hur jag orkar vara kreativ, så vet ni nu att det är då min hjärna får vila. Som kristen har jag många gånger fått höra att man inte ska bekymra sig och att man ska lämna sina bördor vid Jesu fötter, men hur mycket jag än försöker så har jag inte kommit på hur jag verkligen ska kunna "släppa" oron till Honom. Jag får i alla fall ro i lovsången... då jag inte längre formulerar mina egna tankar utan uttrycker en färdig, upprepande och hoppfull text. För mig är någon form av sysselsättning, det som gör att jag grubblar mindre, men tyvärr så sätter sömnsvårigheter och utmattning ibland hinder i vägen för det. När GAD:en slår till hårt och den obefogade oron inte kan distraheras, så har jag ett par strofer jag upprepar gång på gång, om och om och om igen, inne i mitt huvud. Bara för att tänka på annat. Min obefogade oro då? Vad handlar den om? Kortfattat kan sägas att det oftast är saker, som många oroar sig över, men där det för mig går till överdrift. Det handlar t ex om individer och relationer, arbete och hushåll. Ett par exempel: jag vill inte att någon ska tycka illa om mig och jag vill inte bli missuppfattad som elak. Detta gör att jag lägger ner massor med energi på att gardera mig från möjliga fel och automatiskt tänker jag mer på andra än på mig själv. Ibland kan jag dock inte härleda ångesten till något särskilt. Den bara finns där. Att skriva en text, t ex ett mejl, tar ofta väldigt lång tid för mig. Jag läser det om och om igen, rädd för att missuppfattas, och formulerar om den ytterligare en gång till. På ett sätt kan detta ha format författaren i mig, men samtidigt så inser jag nu att sådana här saker är delorsak till min utmattning. Vi hade kommit dit att jag/vi hade skalat bort massor med saker, t ex umgänge och ansvarsuppgifter, för att jag skulle bli bättre i min utmattning... men om och om igen dippade jag ändå och jag förstod inte vad mer jag skulle kunna ta bort? Fram tills att jag fick lära känna fenomenet GAD. Då började jag förstå vad som verkligen tog musten ur mig och jag kan också se idag vad som gjort att jag utvecklat GAD:en så starkt (men de mest personliga detaljerna lämnar jag inte ut här). Med GAD, som delorsak för min utmattning, så har jag genom åren verkligen fått försöka jobba med att även om jag gör allt jag kan för att se och älska alla, så finns det alltid personer som utifrån sina situationer kan komma att ogilla det jag säger eller gör. Och det är inte farligt. (Fast detta vet jag mest utifrån mitt logiska tänkande och inte utifrån mina känslor.) Jag är nu trött på att leva begränsad och att ständigt beräkna energiåtgång. Jag är less på att känna mig misslyckad. Jag har en inre frustration, som ofta övergår i modlöshet! Men, det finns bara framåt! Jag ska lära mig hantera den obefogade och överdrivna oron (=ångesten) bättre. Jag ska en dag orka vara den jag vill vara. Det hoppet måste jag få bära, även om den person "jag vill vara" förändras med mognad och insikt. Är jag psykiskt sjuk? Några skulle säga det och medicinskt har jag en diagnos, men jag ser mig inte riktigt som det. Jag är bara en människa med en skörhet på ett område, som kanske du inte har... medan du har en svaghet på ett annat. Exakt på samma sätt som både du och jag har våra olika styrkor. Vi är alla skapade unika och vi lever inte i en perfekt värld och vi alla är en tillgång och kan bidra med gott till världen - så även jag! |
Jenny HultinKategorierna (nedan) kan användas som meny-system för denna blogg. ArchivesCategories |