Jag vill berätta om... läraryrket.

Att vara lärare.

Att prata om skola och lärare är idag ett extremt känsligt ämne. Man trampar lätt någon på tårna och vi har alla olika erfarenheter, som gör att man egentligen inte kan generalisera.

Jag kan bara skriva utifrån mig. 

Min första tillsvidaretjänst var på en kommunal högstadieskola. Jag blev en del av ett härligt NO-gäng och fick en trygg handledarkollega med lång erfarenhet. Även övriga i kollegiet trivdes jag bra med! Men under de dryga tio år jag jobbade där, så fick jag se hur kollegor (och jag själv) knäade av arbetsbördan. Hur känslan av att aldrig räcka till blev starkare och starkare och att känslan av stolthet och glädje mer och mer sällan syntes till. 

Jag gillade de hormonstinna pubertetsungdomarna...

och uppskattade de samtal vi hade i klassrummet och i korridorerna. De ville på ett sätt vara vuxna, men samtidigt var de fortfarande barn. Jag hade sällan några större problem med dem och, nej, de var inte orsaken till att jag slutade på högstadiet, vilket många omkring mig konstigt nog trodde.

Nej, jag orkade inte de ständiga ekonomiska åtstramningarna, färre vuxna på skolan (t ex fritidsledare och specialpedagogisk hjälp) och påläggen av mer dokumentering och utökad undervisningstid. Ekvationen mellan arbetsuppgifter och arbetstid gick inte ihop och konferenserna hade ofta ett negativt tonläge och fikarummet blev tungt och deppigt. Det var här jag fick min första sjukskrivning för utmattning.

Jag ville jobba i positiv anda och med utvecklingsarbete...

och började på en friskola med en del av tjänsten på mellanstadiet och en del för att utveckla och starta upp högstadiet. Arbetsmiljön på nya stället var positiv och kollegorna ställde upp och fixade och grejade. Inte mycket klagan och det var en befrielse att återigen kunna skratta och skämta på jobbet. Tröttheten var inte lika stor och alla hade större chans att påverka sin egen arbetssituation. Här var eleven fortfarande i fokus för helheten och elevhälsan fick ta stor plats. Här trivdes mitt hjärta. 

Men så småningom så insåg jag att jag inte orkade detta heller. Det blev lite tightare ekonomiskt på skolan och återigen kom känslan hos mig av att inte räcka till. En orsak var den stora omvårdnadsbiten på de lägre stadierna, med rastvakteri och pedagogiska (tighta) luncher, omplåstringar och täta föräldrakontakter. Här satsade man hårt på individanpassningar samt att möta var och ens behov, vilket jag verkligen ville göra, men...

...återigen började jag "tappa bollar" och knäa.

Jag ville så mycket mer än jag orkade och jag blev sjukskriven igen. Det var då jag bestämde mig. Ja, inte över en dag, men under en period av två år, så mognade beslutet fram: jag bestämde mig för att sluta, som lärare.

Det spelar ingen roll hur bra lärare jag än är, skolan är ingen plats för mig. Jag kunde inte begränsa mig och det var inte roligt att inte hinna med att skapa den variation jag önskade och jag ville inte må dåligt resten av mitt yrkesverksamma liv. Jag ville göra något annat.

Efter att under en längre tid försökt söka icke-lärar-jobb (men ändå utifrån min utbildning) och upptäckt att det var typ 100 andra lärare, som sökte de jobben, så bestämde jag mig för att börja plugga igen. Valet föll på yrkeshögskolan, eftersom de utbildningarna startar bara om det finns ett behov på arbetsmarknaden.

Jag läste ett år till industriell mättekniker.

Studierna gick bra och under praktikperioderna upplevde jag industrin, som en underbar plats! Jag gick dit, jobbade, åkte hem och var ledig. Jag ville verkligen jobba på ett sådant sätt! Min huvud uppskattade verkligen tekniken och dess problem och jag var glad att jag tagit steget! Jag "förstörde" inte heller någons liv genom att inte ge dem tillräckligt med uppmärksamhet - så hade jag ibland känt det i skolans värld - samt att då jag var hemma så hade jag inget jobb med mig hem. Ja, och så fick man ha raster! Sitta i solen och blunda.

MEN efter utbildningen fanns det inga jobb (på pendlingsbart avstånd)! I alla fall inte för sådana som mig. Man ville ha industriarbetare, t ex en CNC-operatör, som läst mätteknik - inte en lärare! Inom industrin uppfattades jag, som en teoretiker, men platsade inte som ingenjör. 

Jag var nästan i chock. 

Ja, det var sant. "Ingen" ville ha mig och efter ett år av nya studielån och ett inkomstbortfall på en kvarts million, vad gör man då?

Jag testade fritids, och på ett sätt så var det fantastiskt kul och jag fick vara kreativ och pedagog utan betygskrav m.m., men jag orkade inte att ständigt bli störd och inte ha pauser utan barn. Ni vet "fröken, fröken..." och så kom en utmattningsdipp igen.

Var i hela friden fanns min plats i yrkeslivet?

Det var då jag började tänka på hur roligt det hade varit att hjälpa mina studiekamrater på yh. Flera av dem hade sagt att jag borde ju vara lärare. Det var en annan sak med just vuxenstuderande som lockade: de har oftast valt att plugga själva och de har ett eget ansvar. Många har jobbiga skolgångar bakom sig, men elever med särskilda behov har alltid lockat mitt lösningsinriktade huvud. Jag insåg också att min lärarlegitimation innehöll vuxenutbildning på grundskolenivå.

Så... en spontanansökan skickades till ett par vuxenutbildningsföretag och en chef - eller egentligen fler - hörde av sig. Jag träffade i alla fall en av dem och vi gillade varandra och i januari 2016 började jag där. Efter ett halvår drog en annan sorts tjänst i mig (en liten finjustering av min nya inriktning) och från och med augusti jobbar jag med specialpedagogiska insatser för personer inom arbetsmarknadsutbildningar.  

Jag stortrivs.

Jag får vara lärare, men sitter en-till-en med personer och ger dem den tid och uppmärksamhet, som jag gärna hade sett skulle finnas utrymme för i grundskolan. Jag hoppas och tror att detta kan vara en inriktning i yrkeslivet där jag får landa och må bra! 

Jag går med lätt hjärta till jobbet och ler då jag lämnar "mina" studerande och jag vet att de klarat ytterligare ett moment i sin utbildning. De utbildar sig till exempelvis fastighetsskötare, undersköterskor och kockar och de kommer mycket troligt få jobb efter sin utbildning! Jag lär mig massor nytt och intressant av bara farten ;-)

Så... nu har jag kommit dit hän att vissa saker börjar falla på plats i livet, men någon ytterligare "del" i denna serie följer :-)