Det finns saker man möter i livet, som är utanför sin egen makt att förändra.
Det finns erfarenheter, som man inte förstår varför man får erfara då man är i det... eller aldrig.
Det finns saker man ångrar att man gjort och då behöver man förlåtelse, men det finns också tillfällen då man måste förlåta och ge en andra chans till någon annan.
Det finns situationer, som man inte tror ska vända... upp eller ner... bort eller ifrån, men som man en dag ser är lämnade bakom sig.
Det finns mycket man inte greppar och har kontroll över, men då gäller det att försöka göra det man ändå kan stå för.
Det finns en verklighet där våra handlingar sprider sig som ringar på vattnet och jag får möta både nedtryckande och upplyftande sådana, som kommer från mina medmänniskor.
Det finns olika källor att dricka ur, men det finns en risk att välja en som sakta förgiftar ens tankar.
Det finns orättvisor och ondska, men också godhet och kärlek, och jag kan välja vad jag vill ta in och sprida omkring mig.
Det finns en tro, ett hopp och en kärlek, men störst av allt är kärleken!

När jag kommit ut från jobbet häromdagen stannade jag upp och ställde mig nära min bil och tittade mig omkring. De tre fotona ovan tog jag då. Från samma plats. Jag behövde bara vrida mig.

Stunden fick mig att reflektera. Vad väljer jag att titta på i mitt liv - från den plats där jag står? 

Mitt liv innehåller både glädje och sorg, färg och gråskala, problem och lösningar, närhet och distans, aktivitet och vila... 

... jag behövde påminnas om att inte bara stirra åt ett håll.

​Jag kan själv göra ett medvetet val att vrida på huvudet (om det inte sker automatiskt). Då och då.

För att inte missa helheten.

Reflekterar ofta då jag är ute i trädgården och grejar. En sak man får på köpet är att man kommer grannarna närmare... både medvetet och omedvetet.

De stannar och pratar och det är jättetrevligt, men man hör också mycket som de kanske inte vet om. Det är inte det att jag tjuvlyssnar, men jag kan ju inte sätta öronproppar i öronen då jag är ute ;-)

Men det är så gott att höra dem. Man får höra både skratt och gråt. Lugna samtal och högljudda bråk. Man ser den trötta pappan, som lyfter matkassarna ur bilen, och den uppgivna mamman, som inte får hem sitt barn från lekparken. Man hör fnittrande tonårskompisar, som ska iväg till bussen, och förväntansfulla mindre barn, som ska på utflykt med äldre släktingar.

Det, som jag tycker är sååå skönt med dessa små glimtar från mina underbara grannars liv... det är att jag blir påmind om... att de - liksom vi - alla har våra bättre och sämre dagar. Att en fin fasad inte säger mycket. Att livet sällan är grönare på andra sidan utan snarare bara är en nyans av samma färg. Vi har inte samma svårigheter, men vi har alla svårigheter. Vi har inte samma glädjeämnen, men vi har alla saker att vara tacksamma för. 

Livet är spräckligt och bräckligt. Den fullständiga lyckan finns inte att finna på jorden (men i himlen), men om man sträcker sig efter förnöjsamhet och tacksamhet för det man har... då har man kommit långt.

Och jag vill tacka mina grannar, för att ni är som ni är: inte perfekta! Eller jo, på riktigt, PERFEKTA precis som ni är!