Verklighetens grannar

Reflekterar ofta då jag är ute i trädgården och grejar. En sak man får på köpet är att man kommer grannarna närmare... både medvetet och omedvetet.

De stannar och pratar och det är jättetrevligt, men man hör också mycket som de kanske inte vet om. Det är inte det att jag tjuvlyssnar, men jag kan ju inte sätta öronproppar i öronen då jag är ute ;-)

Men det är så gott att höra dem. Man får höra både skratt och gråt. Lugna samtal och högljudda bråk. Man ser den trötta pappan, som lyfter matkassarna ur bilen, och den uppgivna mamman, som inte får hem sitt barn från lekparken. Man hör fnittrande tonårskompisar, som ska iväg till bussen, och förväntansfulla mindre barn, som ska på utflykt med äldre släktingar.

Det, som jag tycker är sååå skönt med dessa små glimtar från mina underbara grannars liv... det är att jag blir påmind om... att de - liksom vi - alla har våra bättre och sämre dagar. Att en fin fasad inte säger mycket. Att livet sällan är grönare på andra sidan utan snarare bara är en nyans av samma färg. Vi har inte samma svårigheter, men vi har alla svårigheter. Vi har inte samma glädjeämnen, men vi har alla saker att vara tacksamma för. 

Livet är spräckligt och bräckligt. Den fullständiga lyckan finns inte att finna på jorden (men i himlen), men om man sträcker sig efter förnöjsamhet och tacksamhet för det man har... då har man kommit långt.

Och jag vill tacka mina grannar, för att ni är som ni är: inte perfekta! Eller jo, på riktigt, PERFEKTA precis som ni är!