Tankar om att glida isär...

Det finns personer jag saknar, som en aktiv del i mitt liv. Till viss del beror det på saker i mitt eget liv som minskat vårt umgänge, t ex min utmattning, men det finns också personer, som flyttat, har för mycket annat att göra, mår dåligt och även någon enstaka gång har det skett utifrån ett val av avståndstagande.

Det är naturligt att man ibland glider ifrån varandra, men ibland går det snabbare än man känslomässigt hänger med... eller önskar själv.

Sen kan det hända att vägarna svänger närmare varandra igen...

... men då man är på väg bort ifrån varandra så kan det gör ont. Psykiskt, fysiskt och socialt ont.

Känslorna är så personliga och olika.

Det finns många "ordspråksfoton" som cirkulerar på nätet. Att man inte ska hålla fast vid någon, som valt att lämna, för att de är inte värda det etc. Men jag håller inte riktigt med. Så här tycker jag:

Alla människor är värda min kärlek. Alla människor ska få komma tillbaka och kunna få förlåtelse (och ge förlåtelse). Fast ingen har rätt att utnyttja, vara elak eller såra, men det har inte jag heller. Ångrar någon sig, så är det inte mitt jobb att döma och vidhålla sårade känslor... även om det kan vara svårt att släppa dem.

Men jag vill inte tvinga mig till umgänge. Då är det bättre att vänta.

Och i de fall (som är i stor majoritet) då man glidit iväg ifrån varandra helt naturligt... då märks det när man ses. Direkt. Kramen, värmen och närheten.

//Visst finns det fall då man inte ska tvingas umgås med någon som verkligen, verkligen gjort en illa (nu pratar jag incest, mord och liknande), men jag tror att man alltid vinner på att inte gå och hata eller känna bitterhet, utan istället lämna och gå vidare, men detta inlägg handlar inte om sådana här grova fall...//

Sår och sorg, som förvandlas till bitterhet vill jag inte ska fylla mitt liv. Det väljer jag bort. Jag vill se möjligheter. Lösningar. Jag vill tro på nya, positiva möten - med nya och gamla personer - som berikar mitt liv.